Armband, glädje o motivation på Oloo School, Kibera

OLOO SCHOOL

Musiken dunkar i högtalarna. Bilen studsar som vanligt fram på de gropiga, smala vägarna. På båda sidorna är det små skjul byggda av reglar och plåt där det säljs allt som behövs för att bo och leva i Kibera.

Second hand-kläder, airtime, mpesa (som svisch) stolar i plast, vackra tyger, märkesskor, kepsar, mat, vatten och kol att elda med. Trots att vi åker bil känner vi dofterna av de nybakta chapatibröden och de söta bakverken mandasi. Kvinnorna går rakryggade i sina färgglada kangastyger och flera av dem bär stora baljor med frukt, varor eller vatten på toppen av sina huvuden. En hjälpande hand från ena sidan för att hålla balansen, annars är det vanan och träningen som gör att de inte tappar det de bär. Denna gång åker vi bil ända fram till skolan.

Konstigt nog saknar jag att gå på den röda sanden, hoppa över små bäckar med smutsigt vatten och hålla balansen för att inte trilla ner i de djupa dikena.

Jag saknar att möta barnens leenden, människornas stirrande men nyfikna blickar och boda boda (motorcyklar) som kör förbi och ropar ord på swahili. Våra chaufförer tyckte det kändes säkrast att köra ända fram och för säkerhets skull har vi också plockat upp vår vän Ben som jobbar på skolan så att han åker med i bilen. När vi kör över järnvägen ser vi det stora berget med sopor som slingrar sig längs hela tågbanan. På vissa ställen eldar man sopor och en svart tjock rök stiger mot himlen.

Vi närmar oss skolan och jag ser en byggnad i sten som reser sig bland övriga skjul. Den stora gula dörren i stål syns på lång väg. Så mycket som har förändrats sedan vi var här för 5 år sedan. På insidan dörren finns ett stålgaller i samma gula färg som dörren, som håller oönskade besök på avstånd. Ben visar stolt upp skolans nya ansikte och vi kikar in bakom de bruna dörrarna i trä där klassrummen finns. För tillfället finns nästan inga barn på skolan. Det är jullov och de barn som vanligtvis brukar komma för lunch är på utflykt med lärarna på berget Ngong Hills.

Det finns även toaletter på skolan nu. Ett badrum för pojkar och ett för flickor. Tre toaletter i varje badrum och två handfat.

Det är så kallade stå-toaletter där man sitter på huk och gör sina behov. Det finns också möjlighet att spola med vatten efteråt.

Väggar i korridorer och klassrum är fyllda med teckningar, bokstäver, kartor och annan undervisning. Det finns vad vi skulle kalla för bildstöd där man kan peka på vilket väder det är eller vilka kläder man har på sig.

Eftersom skolans undervåning är tom på människor känner vi oss fria att gå runt och fota och fråga Ben frågor. Han berättar att Judith tyvärr är på utbildning för den nya läroplanen. Nya förutsättningar för undervisningen har redan startat och tyvärr verkar det varken bli lättare eller bättre för eleverna att klara sin skolgång. Fler ämnen läggs till, så som matlagning, städning, konst med flera.

Judith, som vi träffat vid ett annat tillfälle berättar att detta är redan ämnen som skolan jobbar mycket med och integrerar i andra ämnen, men inte tidigare behövt testa elever i.

Nu måste skolan betala för att det ska komma kontrollanter från staten som ska testa barnen i varje enskilt ämne. För att kunna hantera detta behöver skolans personal både mer pengar och vidareutbildning. Skolan är, sedan några år tillbaka, stabil och framgångsrik i Kibera med flera elever per år som lämnar skolan med högsta betyg och möjlighet till fortsatta studier. Vi håller alla tummarna för att den får fortsätta vara det.

Vi går uppför den nybyggda trappan till andra våningen och halvvägs upp finns en vattenstation där barnen kan tvätta händerna för att undvika att bakterier sprids.

Det finns också vattenbehållare med färskt vatten så att barnen kan dricka när de behöver. Vattnet kommer till skolan i stora tankbilar och de tomma behållarna byts ut mot nya fulla med färskvatten. Detta intresserar mig lite extra denna gång då jag jobbar med ett gäng barn på förskolan som riktat in sig på att ta reda på hur vatten används på olika sätt, av olika människor och på olika platser i världen. De undersöker vilka skilda förutsättningar vi har beroende på var vi föds och växer upp. Verkligen spännande projekt.

När vi kommer upp på övervåning ser vi till vår stora glädje att ett av klassrummen är fyllt med barn. De pluggar matte. Dessa barn hade lite arbete kvar att göra innan de kunde åka iväg på utflykt. När jag kikar in i rummet och berättar vilka vi är och att vi känner Jessica skiner alla barnen upp och hälsar oss välkomna. Jag frågar om de vill hälsa något till Jessica och de ropar HIIIII i kör. Vi går fram till de stora fönsterna med galler och eftersom vi kommit upp en våning har vi en ståtlig utsikt över Kiberas skjul. Bruna och gråa plåttak om vartannat med fägglada väggar, påminner om en stor tavla där färgerna flyter ihop som akvarell. Människor och motorcyklar blir som små prickar som rör sig fram och tillbaka i ett myller.

Kibera, som är ett Afrikas största slumområde tros ha över 1 miljon invånare och är uppbyggt längs järnvägsspåret in mot Nairobi City. Ytan uppgår till minst 2,5 kvadratkilometer och består av 10 olika interna byar.

Jag packar upp de olika paketen jag tagit med från Sverige och lägger upp vackra armband på en bänk av sten. Under höstterminen har våra förskolor gjort ett gediget arbete kring barnkonventionen och vi har arbetat hårt och medvetet för att barnen ska få möjlighet att få kunskap om sina egna och andra barns rättigheter. En del i arbetet är att barnen på förskolorna i Floda har pärlat armband till barnen på Oloo school. Alla har hjälpts åt och tillsammans har vi fått ihop drygt 300 armband. Förhoppningsvis ska det räcka till alla. För att vara på den säkra sidan har vi också tagit med pärlor och tråd så att de kan fortsätta att själva pärla armband om det inte skulle räcka.

Jag gör upp med Ben att barnen i klassrummet ska få göra en paus i lektionen och komma ut och välja varsitt. Efter att alla paket är uppackade berättar jag för barnen att vi har med presenter från Sverige och att de ska få välja först. Glada och förväntningsfulla springer de ut ur klassrummet och ställer sig först på ett hyfsat prydligt led. När jag säger att några kan välja i taget, kan de inte hålla sig längre och de trängs skrattande längs armbanden. De plockar upp, prövar, lägger tillbaka. Vänder och vrider på pärlorna, håller upp dem mot ljuset och pratar en massa med varandra på swahili som jag inte förstår.

Ett barn frågar mig hur många man får ta. Jag ler och tänker att vad underbart att barn alltid är barn, var man än befinner sig och berättar sedan att de bara kan välja ett så det ska räcka till alla.

De tackar ödmjukt och går tillbaka in i klassrummet, alla med armar prydda av Floda-armband i vackra färger och med leenden som lyser upp deras ansikten.

Det är dags för oss att tacka för att vi fick besöka skolan och vi tar oss ut genom den gula dörren. Ben, som är ett stort Manchester United-fan fick vid förra besöket en tröja med favoritlaget som vi köpt på marknaden. Denna gång vill Mathias ge bort sin keps, som ett pris för att Ben svarade rätt på vilket lag som var bäst i engelska ligan 😉. Han byter sin safarihatt mot den röda kepsen och hoppar på sin mc för att guida oss ut på vägarna.

På den stora vägen utanför blickar vi ut över området igen. Vi ser den nedre delen som utgör den fattigare av två områden som kallas ”Chocolate City” – pga alla de rostbruna taken. Jag känner tacksamhet för att jag och mina barn fått vara med om detta besök och att vi åter igen fick uppleva alla starka möten på skolan. Det ger en möjlighet att uppskatta det man har men också få syn på glädjen, kraften och livslusten som finns i alla dessa människor som lever för varje dag. Många av dem lever hela sina liv i slummen. Där har de sina arbeten, där går deras barn i skolan och där finns allt de behöver för att klara dagen. Dock är det ett osäkert och många gånger farligt liv och risken att plötsligt bli av med sitt hus, sitt jobb eller ännu värre en familjemedlem är allt för stor.

Men jag fortsätter hävda att vi kan lära oss så mycket i mötet med dessa människor. Att vara tacksamma för det vi har, att leva i nuet och inte skjuta upp saker till morgondagen.

Judith (förskolans rektor) och jag i Jessicas lägenhet.
Annons

Författare: Aktör i barnens värld

Mamma och Pedagogista som skriver, dokumenterar, reflekterar och provocerar kring allt jag får vara med om tillsammans med barnen runt omkring mig.

En tanke på “Armband, glädje o motivation på Oloo School, Kibera”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: